Av de uppländska sockenkyrkorna är det nog ingen som gör samma intryck på mig som Vendels kyrka. Teologiskt. Det jag tänker på är det trekantiga fältet under takvinkeln vid ingången med dess tre stora, skinande vita cirklar, placerade likt ett klöverblad, ett trifolium. En enhet men ändå en urskiljbar trefald. Tre cirklar och där de går in i varandra ett kors. Trifoliet blev för mig en kraftfull bild av både Guds enhet och Guds trefaldighet, men också av Golgata och Guds självutgivande kärlek. Men även den som inget visste om kristen tro kunde nog ana att det här handlar om något som både är enhet och trefald, något där ett kors står i centrum. Redan utanför kyrkan hade den frågande ställts inför en preliminär uppenbarelse, fått en preview, av Fadern och Sonen och Anden. Den som ville veta mer måste själv gå in genom kyrkporten. Det var den pedagogiska strategin: gå in och se själv!